Så har det blivit dags även för mig att önska ett Gott nytt år samt tacka för denna säsongen så från botten av mitt hjärta: tack alla ni som har följt mig i min jullängtan och mina julförberedelser, tack alla ni som har kommenterat men även alla ni hemliga följare och tack alla ni som har inspirerat mig i era bloggar. Jag önskar er alla ett riktigt Gott nytt år med hälsa, lycka och spännande utmaningar. Sedan hoppas jag att vi ses till hösten igen. Tills dess kan ni som vill följa mig i min pysselblogg.

Här kommer lite foton från vår nyårsdukning som håller på att ta form:
Något jag ska komma ihåg till nästa år är att tänka ut nyårsdukningen innan vi ställer upp lådorna på vinden, saknade lite kulor och pärlband idag så jag fick improvisera.

Nyår för mig är högtidligt med gemenskap och god mat. Jag tycker bättre om att fira i liten skala än med stor fest. Tacksamhet över det jag har, mina nära och kära, trygghet och hälsa. Många förhoppningar inför det orörda året som väntar men även lite bävan. För varje år som går lägger man ytterligare ett år mellan sina älskade anhöriga som inte finns med oss längre. Jag vill avsluta detta året med texten till Koppången.

Koppången
text Py Bäckman

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
Från den trygga, gamla kyrkan
klingar sången ända hit

Jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
Och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljusen
bakom fönstrets välvda ram
Har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor
som förbleknar en och en
Kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
På ett frostigt, gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
Fastän snön börjar falla
och himmelen blir grå

Och ett sken ifrån ljusen
bakom fönstrets välvda ram
Har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor
så länge vi är här